”Poems don’t always have to rhyme, you know.”

 Rent känslomässigt känns det som att hela livet är Lisa Ekdahls ”Lisa Ekhdal”-platta. Mjuka toner, en viskande och lockande röst. En fin hopplöshet för att jag uppe bland moln. Naturligtvis blandat med allvar inför att ständigt arbeta för att få fortsätta känna denna känsla av lockelse och sammetslena vågor som sköljer över mig minst 1 gång om dagen när jag tänker på hur jag känner. 


Om den var en färg skulle den vara: #EFBBCC. Så behaglig. Liksom långsam fast i rörelse.


Om den var en plats…


November i Paris. Känner mig, liksom, redo. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag är redo för men jag är bara så kittlande redo för det mesta som kan tänkas dyka upp på vägen. Lika redo som en huvudstad är för alla dess springande, sprudlande, irriterade, arga, ledsna, glada, uppgivna, hoppfulla små själar som hoppar av och på tunnelbanor och bussar. Min november i Paris för 2 år sedan var min bästa november här i livet. Paris är staden jag drömmer om att kalla mitt hem. Såååå klyschigt. Men ni fattar inte. Ni kommer fatta! Ska ge er en utförlig beskrivning av hur vackert det är när jag bor där.  (bild: tumblr)

En film? Moonrise Kingdom av Wes Anderson. Alla dämpade färger som blandas med det gula, röda och orange i en overklig symbios som ändå känns som min verklighet. Ungefär såhär ser det ut i min hjärna, för att fortsätta på Wes Anderson:

Om mina känslor skulle ta mänsklig form…

Magnus med badbomb från Lush i fejset. Ha! Ho! Ah! Mm! Woah! Så långt räcker mina ord. x

Enter a title

”KNÄPP SKJORTAN!”

En gång fick jag ett DM om att jag borde knäppa min skjorta på bilder… Jag blev nästan rörd? Tänkte personen kanske att jag skulle frysa? Säkert något omtänksamt, men jag var snabb på block-knappen. Instagrams bästa funktion. Att blocka. Lyssnade tyvärr inte heller. Tycker det är något himla fint med stora, uppknäppta skjortor. Också mycket somrigt. Inte för att en uppknäppt skjorta kan råda bot på höst-ångesten som smyger sig fram fast med otroligt ljudliga fotsteg. Kan väl låtsas.

Kan ibland bli ledsen och fundersam när jag får så himla konstiga kommentarer som ofta rör min kropp. Min relation till min kropp är komplex nog och jag har inte utrymme för andras åsikter eller tankar om den. Jag vet ju också att jag har en väldigt normativ kropp förutom faktum att den inte är vit. Jag tycker om att utmana mig själv och min omgivning, se vad som klämmer människor på tårna och vad folk kan roll with utan större bekymmer. Det som oftast är det största bekymret för människor är att jag faktiskt älskar hela mig. Som att det inte är jobbigt nog att vara ung tjej i samhället. Tänker inte på det så ofta, bara i några minuter när någon tråkig jävel vill att jag ”knäpper min skjorta”. Vill knäppa dem på näsan, bara. Äh. x

v. 35 och FW

Förra veckan var jag nog stressad som aldrig förr. Stress i kombination med ADHD brukar för min del resultera i att jag tackar ja till allt och är redo att finnas tillgänglig överallt, vad det än må gälla. Känns som jag sprang ut på massa ärenden fast jag minns bara enstaka av dem. Bland annat satt jag på Café Jarla och tittade på när ett gäng tjejer pyntande inför en överrasknings-cava-drickande-födelsedag. Hon fyllde 50, kvinnan som festen var ämnad för. Mm, kvinnnor, nog. Inte tjejer kanske. Äh. Jag satt där med mitt kaffe och havredryck som inte var iKaffe, vilket innebar att det skar sig något enormt i min lilla vita mugg. Syftet med att sitta där var inte enbart att vara läskig och observera människor utan också att träffa Frida som är min nya plugg-partner inför högskoleprovet. Tog en kass bild för att skicka till mamma.

Jag har sprungit omkring och plockat kläder inför Fashionweek som är DENNA VECKA. Jag är 1. livrädd 2. jättetaggad 3. stressad 4. sjukt taggad 5. taggad. Jag ska gå en visning bara, vilket är mycket nog för en som jag som inte är modell och det ska nog bli det allra roligaste. Och kanske åka till Berlin på fredagen men jag vet inget ännu. 

Tove är hemma från Thailand där hon spenderat 2 veckor med sin syster i så oerhört vackra miljöer. En person man verkligen vill resa med för att fylla sin tid borta med upplevelser. Vi drack cappuccino på trapporna utanför konserthuset på Hötorget och avnjöt sol. Vidare pratade vi länge om … LIVET. Va! Vilken grej! Känns som att jag och Tove är mycket på samma bana i livet även om våra banor skiljer sig åt något enormt. Tove gör mig glad och ger mig lugn, det kan gudarna veta att jag har ett stort behov av. Det var så fint att mala på om hur mycket man växer ständigt, om mål och drömmar, om ambitioner, om saker som skaver, om saker som är underbara. Jag vet inget bättre än att få dela vardagsprat med någon som lyssnar och med någon man vill lyssna på.

Annars?!? Varit i skolan från 9-15, gått i terapi och försökt varva det med att – ta hand om mig själv -. Jag trivs mycket bra med min vardag kan jag passa på att tala om. Så skönt. Denna vecka kommer som sagt endast röra sig kring FW och hela karusellen, typ? Får se om jag ens orkar göra annat än att insupa alla intryck. x

CELINE A/W17

WOW. Igår strosade jag och Tove omkring på Biblioteksgatan och jag påmindes om att Celine existerar och existerar med stor bravur. A/W kollektionen är ju… bortom ord som jag ens har i ordbanken. Just dessa två plagg fick mitt hjärta att så lite för fort. Som sig bör. Är det något jag inte kan låta bli att bli salig över är det som är typiskt ”manligt”, men som bärs av kvinnor. Stora kläder, kostym, färger som är ”manligt kodade” gör mig exalterad och glad. Hade jag haft några kronor (eller massor…) extra hade jag inte tvekat sen sekund på att äga byxorna och kavajen. Dreglar över tangentbordet (men kommer torka upp det såklart, är inte äcklig).

Mm. Färgen.

Paaaaah. En tight, tunn polo under denna. Jag. Lever.

Hoppas ni haft en fin helg och inte spenderat upp hela lönen på cava och mat ute. Eller så har ni gjort det och det låter ju underbart. Puss! 🙂

(bilderna kommer från vogue.com)

Billy

Jag fick nog världens bästaste bästa present på min födelsedag. Det är nog tredje gången jag får en musikalbiljett på Årets Viktigaste Dag och den första jag fick var av mitt ex Arvids föräldrar till ”Kristina från Duvemåla” som var nog bland de mest storslagna upplevelser som min överfyllda hjärna registrerat. Så nedrans vackert. Musiken, sången, koreografierna, scenuppbyggnad – allt. det mycket speciella med denna besök på Statsteatern var att jag fick dela stunden med Magnus och att jag hunnit bli äldre och lägga vikt vid detaljer på ytterligare ett plan. Satan, vad kul!


Där uppe ser ni Adrian Maceus, en liiiiten pojke på 11 jordsnurr som ägde precis varje vrå av scenen. Han spelade alltså Billy Elliot. Mina förkunskaper om filmen låg på minus. Jag har hört talas om den och såklart uthärdat tjat om att jag borde se den men aldrig gjort. Okej så denna 11-åriga gosse fick mina ögon attbtåras ett X antal fler gånger än vad jag skulle vilja medge.

Mitt lilla socialistiska hjärta brann och kved ĩ bröstkorgen varje gång kontrasterna mellan barn som utsattes för samhällets tumult och de vuxnas kamp för att försöka ge barnen någon typ av trygghet. Jag skrattade och jag berördes av hur Margaret Thatcher porträtterades ur arbetarklassens perspektiv. De oskyldiga och mjuka balett-stegen bredvid poliser och våld var rysande fint, alltså jag blev helt ställd. Och hur Billy och hans vän Michael stöttade varandra i deras olikheter utan några vidare motstånd från det som ansågs vara normativt rätt. SÅ. FINT. Mer än så kan jag inte ta mig att skriva, har inte smält det hela ännu. Bilderna kommer från kulturhusets hemsida. 🙂