Hemma nu pt 2

Jag nämnde i förra inlägget att jag fann mig själv gråtandes ett par gånger under dessa 5 dagar. Mitt mående överlag var ju fint. Vi kan lugnt konstatera här och nu att jag i helhet mådde bra. Mycket bra! Men stundvis kom saker, liksom, ikapp mig. Saker som hände för si sådär… 5 år sedan? Jag kunde sitta och titta på en byggnad jag tyckte var fin för att känna gåshuden sprida sig otäckt snabbt över kroppen tills den fann sin väg till min nacke och hårbotten, drev mig till häftig gråt. Jag grät. Lät mig själv gråta. En och annan människa kom fram och kollade läget. Jag log mitt i gråten och bad om att lämnas i fred. Gjorde upp lite. Gjorde upp med mig själv. Lilla Nora. Som inte varit ensam sedan hon sattes på denna jord. Kanske lite i hjärtat, men alltid har det ju funnits någon där. Nu är jag ensam. Och inget har passat mig bättre i livet.

Oskarpt. Färger jag älskar. Alla dessa färger. Är inte en människa som blir inspirerad av varje vrå och hörn mina ögon snuddar vid, men när jag väl blir det så blir jag så tagen. Europeiska städer är bra på färger jag gillar. Denna dag, ovan, badade jag i havet. Ni vet, saltet på kroppen. I munnen. Doften. Havet är … stort. Haha. Stort. På många sätt.

På 365 köpte jag en croissant på min väg till stan, varje morgon. Förutom första dagen, när jag kom fram på kvällen. Då köpte jag en munk. Sista dagen köpte jag 4 croissanter. 🙂

Mm. På morgonen: 1 paket Marlboro gold, in mot stan. På kvällen: 1 paket Marlboro gold, på väg hem. 🙂 Samma ställe. 5 dagar.

Mat. Haha. Syns det hur oengagerad jag varit i att ta bild på mat-fan? Satan! Jag åt minst 5 tapas-rätter/kväll. Blev rekommenderad att bara ta 3. TRE?! Är ni inte kloka. Jag är här i 5 dagar bara. Jag ska äta tills jag storknar. Sagt och gjort! Åt vääääärldens godaste chiapudding. På ett place, där ”be happier”-texten och stod. Där hade de även SVINGODA juicer. Nyttigt. Gott. Mm. Ja. Vill ni ha namn och tips och grejer så hit me up. Jag kirrar.


Fint, ju. Det bästa med resan var att det kändes som att jag bodde där i 5 dagar. Sist jag var där så gjorde jag ungefär exakt ALLA turist-grejer. Nu gick jag bara runt och åt och drack och läste. Sov mycket. Vilade. Liksom, som att jag var ledig här hemma fast i en annan stad. Faktiskt absolut superunderbart.

Om en månad eller två så tänkte jag bege mig iväg igen, någonstans. Får se vart det bär av. Ensam, såklart. Puss!

Enter a title

Hemma nu pt 1

Hej! Här är jag. Mina ben värker. Har lite ont i ryggen. Lite klibbig vid armvecket för jag slängde i mig en grape utan minsta tanke på att det droppade över hela mig, men det är liksom okej. Sånt hör en söndag till, mer eller mindre. Jag tog en väldigt liten semester iväg till Barcelona alldeles själv på mina egna två ben och endast min egna hjärna att bolla med hela dagarna. Alla bilder jag tagit är oskarpa som bara den och jag har inte riktigt brytt mig om att redigera. Fibbla med ljus och jag vet inte vad. Inget för mig. Ni får dem som dem är. Sån är jag.

Mitt pick och pack och även jag begav oss till Arlanda kl 14.00 på söndagen. Då var jag redigt bakis och hade sovit … ingenting. Det var tungt men också något som tillförde en känsla av ”äh, vafan” till hela grejen och jag är ju all about ”äh, vafan”. Köpte kaffe och cigg, satte ner röva på en bänk där Arlanda Express åker på TC och rökte nervöst tills jag kände att halsen började bli öm. Hade glömt tandborsten. Tänkte mycket på det. Kändes så jävla oansvarigt och dumt.


Flygresan gick som vanligt. Är inte ett dugg flygrädd och lägger mycket tid på att se så avslappnad ut som möjligt så att alla som är rädda för att flyga ska känna ett lugn. Haha. Är helt seriös. Spelar typ teater de timmarna jag är på ett plan. Fattar inte varför. Tror inte det hjälper. Men så gör jag. Så är det. Bredvid mig satt en tant och hennes gubbe. Jag klottrade ner något om det i dagboken: ”Tanten bredvid mig har rödmålade naglar som är på vippen att gå sönder i hennes fasta grepp om säkerhetsbältet”. Hon såg förtvivlad ut mest hela resan. Försökte prata med henne med min spanska duger bara till att göra mig full. Försökte sova men distraherades av de få konversationer som var på svenska, runt mig. Försökte läsa men kunde inte samla tankarna. För bakis. För trött. För exalterad.

Det började mörkna när jag var framme i Barcelona. Temperaturen låg på stadiga 22 grader och jag hade på mig en ulljacka. Började svettas så fort jag satte foten utomhus. Väl på plats gick all min fokus åt att försöka hitta till mitt AirBnb-place. Sist jag var i Barcelona var jag där med mitt ex, en person som hittar bra och till och med kan läsa en såndär karta i pappersformat. What? Jag kan inte följa Maps på mobilen. Försökte fråga människor som jobbade nere vid metron men hittade inte en enda som pratade engelska. Till slut lyckades jag, efter säkert 20 minuter, få tag i en kvinna som vägledde mig till rätt linje. Efter det har jag inte gått vilse en enda gång. Jag som knappt hittar hem, hittade runt i Raval även när det hade mörknat. Jag var så satans imponerad.

Drack många pisco sours där borta. Många. För 40 kr blev denna drink min, minst en gång om dagen.

Till en början trivdes jag filmiskt bra ensam. Helt bekymmerslös och mina tankar ägnade sig åt att njuta av denna stad lika mycket som min kropp gjorde. Sedan började jobbiga tankar närma sig mitt lilla huvud. Det var helt okej. Bearbetade många känslor. Grät en skvätt hit och dit. För det mesta gick jag runt med ett leende på läpparna, dock. Något som inte spanjorerna gjorde. Är medveten om rasismen som råder där borta, men blev ändå så otroligt besviken på hur man blir bemött som icke-vit. De trevligaste i staden var de som inte var vita spanjorer. 🙂  

Marknad. Mercat boqueria, närmare bestämt. Gick dit varje dag. En variation och bredd av dofter, röster, sinnesstämningar, uttryck, mat, dryck, tjuriga kärlekspar, otåliga barn, glass som smälte, glass som utbyttes räcktes ned mot barn som loooog så brett och tog emot med all entusiasm som kan rymmas i en människa. Befann mig hela tiden på gränsen till gråt för att jag var så oerhört öppen och mottaglig för alla typer av känslor. Så mycket att se och uppleva bara av att titta på nya människor. Köpta lite chili till David och glass till mig själv. Efter det traskade jag vidare till Raval och satte mig på någon bänk med musik i öronen och kedjerökte. Tittade på människor. Kände igen mig på de flesta gator sen sist jag var där.

Kände mig inte stressad en enda gång. När jag satt på restauranger fanns det inte en enda tanke på huruvida servitören/-trisen var snabba eller långsamma eller om jag maten kom snabbt nog eller alltså!! Inget. Fan, vad skönt. Fan, vad skönt att inte vara så jävla besatt av ”service”. Service är ett sånt skitsnack. Så länge jag inte behöver vänta i 1 timme och så länge ingen är otrevlig så är man väl nöjd. Jag var så himla nöjd, i alla fall. Men här blir jag lätt irriterad och tar mig friheten att kritisera. Här bryr man sig. Här har man ”faktiskt betalat”. Löjligt. Tänk att man har mage att vara så tjurig och trist när människorna som serverar en också får så urbota dåligt betalt. Skärp er.

Satt flertalet gånger på Rosa Raval som Nadia tipsade om. Drinkar för 3,50 euros och mat för ungefär samma pris. Drack många öl och åt mycket mat. Tog knappt några bilder. Tyvärr. Förutom bilden på drinken där uppe. En mojito. Åh! Sen drack jag en så så så SÅ god drink. Passionfruit margarita. Som det låter! Så gott, så otroligt gott. Mina dagsfyllor där var jättemysiga. Tillsammans med en bok. Gå ut och sätta sig i solen, vara lite smådåsig men ändå med i matchen. Inte dricka för att bli full utan för det passade så bra med en kall öl eller en kall drink i 25 grader och sol. 🙂

Oj. Långt inlägg. Fyller på mer sen! Puss.

Kass och krasslig

Gud vilken fruktansvärd rubrik egentligen. Är varken kass eller krasslig. Kass på att uppdatera. Inte van vid att dokumentera vardagen utöver min lilla dagbok och nu har det varit så satans mycket på schemat. Äntligen ledig. Idag. Fredag. Min dag. Börjar känna mig lite krasslig, perfekt inför resan på söndag. Alltid så, när man väl slappnar av får kroppen jädra fart och blir sjuk. Äsch. Inget man inte klarar. Vad har jag gjort då som har tagit upp all min tid? Jo! Jag har gått i skolan, gått i terapi och jobbat. Börjar med måndagen. Plåtades för Little Liffner.

Jasmine! Var med och style:ade och mejkade och var extremt roligt sällskap. Pauline Suzor fotade och Paulina Liffner gjorde det Paulina Liffner gör! Little Liffner är ett svenskt väskmärke, fina läderväskor. Verkligen så fina. Lekfulla men inte sådär dryga som väskor kan vara utan fortfarande balla.


Enda bilden jag tog från Cheap Monday-plåtningen som var igår och i onsdags. Ni ser mig på Cheap Monday hela våren/sommaren. Mig och 3 andra ursnygga killar och tjejer. Så kul att få jobba med så stora grejer, det är imponerande hur produkten blir färdig så snabbt också. Allas del i skapandet, allas pepp och engagemang. 

Mmm, ni. Det var det. I helgen är jag ledig, på söndag åker jag till Barcelona. Ikväll ska jag träffa Tove och röja stan, det jag gör bäst hehe. Puss!

Sen vi hördes sist

Har jag hunnit flytta! I lördags, för att vara mer exakt. Jag och David har flyttat isär nu. Det gör mestadels ont och är jobbigt, men det är också fint och nytt. Vi flyttade tillsammans och hjälptes åt och kramades och hade ändå varandra i den processen. Och har varandra fortfarande. David är som nämnt miljarder gånger innan säkert, min bästa vän och nog den finaste snubben jag kommer träffa i mitt liv. Aja! Okej. Nu är jag inflyttad hos två oerhört fina människor, jag känner verkligen att jag hittat rätt. Jag trivs så bra redan.

Efter flytten i lördags så hade Daniel och Emma en liten grill-party, jag missade grill på grund av flytt men anlände blöt av regn och svett efter att ha sprungit runt och fixat och donat tills jag nästan tappat det. Väl på plats korkade jag upp min bubbel och släppte alla tankar på stress för det var ju liksom över. Flytten var klar! Dags att move on i tankeverkstaden. Där är Tilde och det första jag tänker när jag tänker på Tilde är hennes talang i att göra en flawless vinge med alla möjliga typer av färger och former när det kommer till eyeliner. Geni.


Mycket regn, mycket blåst men med Danne och Marcus som DJ spelade det ingen roll, det varmt i hjärta och själ. Hur nice är inte det att ens polers kan spela härliga tunes varje fest? Så oerhört härligt. Också härligt är att Danne och Emma bor i en gammal skola typ, med en superstor tomt. Ser framemot nästa sommar och grillning 3.0. Bra jädra avslut på sommaren ändå om jag ska få tycka något om saken.


David käkade frukost hos mig i söndags. Kände mig så pinsamt oengagerad i frukost-skapandet men vi båda behövde bara få i oss mat omgående, inget mer eller mindre, bara mat. Snabbt. Fortsättningsvis ska jag visa er mina satsiga frukostar.

Var och kollade på lite PS18-kollektioner förra veckan. Alltså vilken grej? Här står man och tycker hösten känns så mörk och grå men i mode-världen är det redan pre-summer? Prisa gudarna. Vem bryr sig om de närmsta mörka månaderna? Varje dag som går är en dag närmre 1a juni. Tog lite bilder där också, vill dela med mig av mina favoriter. Utöver det har jag brutit upp med någon jag ändå tyckt mig stå nära, tyckt det varit lite jobbigt, arbetat mig genom det. Vad mer? Eh. Bokat biljetter till Barcelona! Åker dit själv och hänger lite bland söta spanjorer och spanjorskor, äter god mat och dricker cava i 5 dagar. Jävlar. Jag har det då himla bra! Den föregående veckan har varit fullspäckad och denna vecka kommer vara lika fullspäckad den med. Massa jobb, plugg och sen tar jag en kort paus från det som är min vardag. Puss! Ha en fantastisk måndag.

Att dela känslor

Saker jag aldrig riktigt kan förstå är saker jag aldrig riktigt upplevt. Jag tänker ofta på mina föräldrar och deras väg till Sverige. Jag tänker intensivt och länge på hur det måste ha känts för pappa att mista sin bror som bara var 16 år när han blev mördad i Iraq i Saddam Husseins styre. Jag tänker på hur det måste ha känts att lämna allt man älskat och känt till för att komma till en verklighet som är så overklig och märklig. Jag kommer aldrig första smärtan i att inte få se sitt hem, bekanta gator, grannar, känna doften av nybakat bröd runt varje hörn, höra språket man äger i varje människas mun. Min respekt för mina föräldrar är större än vad alla människor har känt för varandra och livet och döden, någonsin. Jag kan inte greppa det som jag kallar min historia, jag kommer aldrig uppleva den. Istället ser jag i mammas ögon, något varmt och något längtande när jag frågar om vi kanske borde ta en resa till Iran, att vi kanske vågar åka tillsammans, hon och jag, mamani och Nora-joon. Jag vet att hon vänjer sig mer och mer vid tanken av att återvända för varje gång jag frågar. Men jag är heller inte blind inför den smärta det skulle innebära för henne att sätta hennes trötta fötter på den marken igen, vilka minnen som skulle hitta sin väg tillbaka och vilka hon skulle försöka trycka undan i något mörkt och avlägset hörn. Min mamma.

Jag glömmer aldrig vart jag kommer ifrån och inte heller glömmer jag allting som människor runt mig utsätts för, människor som ser ut som mig med föräldrar som levt samma liv som mina. Det är av enormt värde för mig att betona hur mycket jag brinner för att belysa problem och brister som finns i samhället, brister som både jag och mina föräldrar har fallit offer för men som barn och ungdomar som kommer hit fortfarande gör. Jag ser framemot att dela med mig av viktiga tankar och åsikter kring dessa frågor. <3