Swosch

Det var ett tag sedan jag grät. Kusligt nästan, hur lång tid det har gått från senaste gången jag kände en tår vandra ned för kinderna och långsamt hitta sin väg ner över halsen innan den landar i en liten fiber på tröjan. Mestadels är det skönt men ibland vill jag brista ut i gråt. Den meningen klingar säkert mycket sorg och ångest vid första anblick och när den entrar tankeverksamheten, men jag vill betona att min lust till att storgråta inte bottnar i någon motsats till välmående. Det finns tillfällen då jag dramatiskt vill falla ned på knä med armarna utsträckta i luften och gråta för att jag är så tacksam över det jag dagligen ser och det jag dagligen upplever, det jag väljer att skåda och registrera i min hjärna.  Senast var det när jag tog min dagliga morgonpromenad (4 minuter om jag går långsamt) till bussen och gick förbi en skola (som alltid står där, inte bara denna dag). Där ser jag en gigantisk lövhög stå orörd. Medan jag sniglar mig fram så ser jag hur ett gäng barn rusar mot högen för att sedan en och en hjälpas åt att jämna lövhögen med marken. Fan. Minns du, när du precis hade fått rast och skulle springa ut i den friska luften? Jag minns inte. Och det gjorde ont men det var samtidigt så rysligt vackert. För även om jag inte minns så känner jag. Någonstans, bland all trauma och allt jävla satans helvete som jag tagit mig genom finns sådana minnen och de river upp ett välmående. Det bubblar upp. Nej nej, inte ångest. Bara lycka. Det gör ont, för jag minns inte men jag kan lova att jag banne mig vet att även jag har känt känslan av att rusa in i en lövhög även om mina minnen är färgade av sådant ett barn inte ska behöva utstå.

Jag köper mitt kaffe. Student, tack. Ibland slår jag till och köper en cappuccino. Student, tack. Ja, jag har studentkort en sekund bara. Ah sorry måste bara ta fram appen. Så. Bulle? Nä, inte på en tisdagmorgon haha! Ha det gott! Hej! Traskar på. Pendeltåget mot Nynäshamn. Endast främre delen av tåget fortsätter från Västerhaninge till Nynäshamn. Varför läser jag det? Varje förbannade gång. För mycket information. Jag borde per automatik skippa den meningen vid det här laget. Idiot. Skitsamma. Titta. När jag andas ut bildas ånga. Snart vinter, fan. Men det är OK. Fan. Nu glömde jag D-vitaminen. Titta ut, bort över människorna. Idag vill jag inte ha ögonkontakt. Idag får ingens sinnesstämning eller känslor tränga in i mig. Jag behöver vara fri från intryck från utsidan. Ta upp mobilen. Instagram. Fri från intryck? Kanske imorgon.

 Jag spänner käkarna en stor del av min vakna tid. Motvilligt. Ibland upptäcker jag det och slutar, direkt. Ungefär som när jag upptäcker min dåliga hållning som att det vore en helt sprillans ny nyhet, färsk. Fixar hållningen. Glömmer. Kommer ihåg. Varje morgon på pendeltåget innan den stannar i Handen åker vi förbi vattnet i Haninge. Varje gång tar jag upp mobilen för att filma. Sätter mig strategiskt på vänster sida så jag får med hela fönstret + säten + passagerare när jag filmar. Filmar för mig, till mig, åt mig. En rutin.

Det är lätt att känna men det är svårt att identifiera känslan. I gruppterapin lär vi oss metoden IRA. Identifiera. Reflektera. Agera. Jag tänker mycket på IRA och jag är lite kär i henne. Jag sorterar mina känslor, jag ger dem utrymme men endast för mig själv till att börja med. Jag bär ett ansvar för mina känslor. Skalar dem som en frukt, pillar försiktigt bort varje millimeter av skal som mina synskadade ögon lyckas se. Känslorna står nakna framför mig innan jag smakar på dem och innan jag låter dessa lägga sig över min bröstkorg. Jag måste skala, känna och smaka. För gör jag inte det stiger de upp i huvudet på mig till den punkt där det centrala i min kropp inte längre styr vad känslorna gör med mig. Någonstans i denna process har jag förlorat mina toppar och dalar men jag har vunnit en melankoli som jag suktat sedan jag förstod hur mycket mina känslor kunde skada. Jag måste lära känna mig själv. Inte jag:et utan själv:et.

Ett sms för mycke,, ett ord för mycket, en rörelse för mycket och helt plötsligt låg jag där i en famn som inte doftade annat än den lukt som människan bar på naturligt. I följd blev varje handling lite för lite, alltid otillräcklig i mina egna ögon men enorm i dina. Ligga som flätade under täcket och inte göra annat än att andas över, under, i, på varandra. Fingrar som trevar för att försäkra sig om att detta är på riktigt. Jag tittade på dig, medan du tittade på mig och såg det du såg i mig. Någonstans blev jag fylld av kärlek för mig själv i din kärlek till mig. Därför gjorde det inte så ont när vi inte längre delade dagar och liv. Jag fick en bit av dig. Använde den för att bygga på mig själv. Jag rör mig långsamt genom relationer och plockar bitar. Ibland stannar jag, ibland stannar vi och består. Ibland rör vi oss vidare med dessa bitar och bygger klossar som man gjorde som liten. Jag kommer aldrig bli klar. Och det är tur som fan.

Varje gång jag får panikångest skriker jag ”AJ, AJ, AJ, AJ” högt. Jag håller om mina ben och gråter tills jag nästan spyr, ibland tills jag spyr. Under flera års tid hände detta varje dag. Jag blev torr i halsen för jag bara skrek och skrek, grät, hostade. Tankar som flyger genom skallen, snabbt snabbt snabbt swisch swosch hejdå. ”NU BLIR DU GALEN NU TAR DET SLUT NU ÄR DET SLUT SNART KAN DU INTE TÄNKA NU BLIR DU GALEN NU BLIR DU GALEN AJ AJ AJ AJ AJ AJ NORA AJ AJ AJ AJ AJ NORA SLUTA NU BLIR DU GALEN NU BLIR DU GALEN FÖLÅT SLUTA GRÅT SLUTA GRÅT NU BLIR DU GALEN NU TAR DET SLUT”.

Ändå sitter vi här. Mår bättre än någonsin.

Enter a title

SANDQVIST

Hej på er. Jag hoppas allt står bra till trots kylan som hugger tag i varje ben i kroppen så det börjar rangla ordentligt. I skrivande stund lyssnar jag på Toi et Moi av den franska gruppen Paradis (tror jag, att det är en grupp alltså) och suger på en snus i väntan på att vattnet ska koka så jag kan göra mig lite kaffe. Medan jag väntar på (fan nu kokade det klart, brb) —–/ jag tänkte skriva en snutt om Sandqvist-eventet jag var på i Berlin. Sandqvist öppnade alltså en ny butik, deras största. Jag är själv ett fan av Sandqvist även om jag inte är en väsk-person så uppskattar jag givetvis snygga väskor och ryggsäckar.

Vi kan väl börja med detta fantastiska: jag fick hänga med Tom! Vi har aldrig träffats förr och det tycker jag är helt tokigt för jag tyckte mycket om att hänga med honom under dessa timmar. Så mycket att jag fick hänga med och dricka öl med Tom och hans polare efter. :’)


Gott, ju. Det allra mysigaste var att det serverades varmkorv ute på innergården (!!! en butik med mysig innergård, hallå) där man stod under värmelampor med öl och käk. Utöver det så fanns det gifflar överallt och Mimmi hade avslöjat tidigare på lunchen att house skulle bytas ut mot ABBA i ett par sekunder medan shotbrickor rullade in. Snaps och ABBA, i Berlin. Farligt på ett rysligt bra sätt. 

Alltså. Aj. Tog två bilder själv under evenemanget och det var på just dessa väskor. De tre på första bilden fick mig knäsvag. Särskilt den i mitten, så cutie och enkel men ändå komplex (som min kärlek för den). Blir tokig, så fint.  


Jag går oftast inte i butiker och om jag gör det försöker jag lista ut ungefär vilken tid det kommer vara minst folk i butiken. Anledningen är denna: de flesta butiker har för mycket grejer överallt, dunkande musik och stressen arbetar sig sakta men säkert in i min hjärna tills jag drivs till total konsumtions-vansinne, köper fel och fult. Det känns safe att denna butik är både luftig, stor och motsatsen till stressig.

Ska vi prata utöver hur det var på plats den dagen, den tiden i just den fysiska butiken tycker jag som vanligt att det är mycket viktigt att investera sina pengar i sådant som är hållbart. För mig är det bästa med Sandqvist, som jag lärde mig på plats: att Sandqvist har en liten repair-shop där man kan lämna in en väska som kanske levt sitt härliga liv och möjligtvis skulle kunna bli en ny väska som sedan säljs vidare som en ”secondhand”-väska. Dessutom får man 20% på sitt nästa köp, om man lämnar in en gammal goding. Ekologisk bomull och läder av hög kvalité låter som något man kommer att få ha kvar i garderoben ett tag utan att behöva oroa sig över att köpa en ny inom det närmsta året. Och jag vet inget bättre än att uppmana folk till att konsumera mer hållbart. Tack, Sandqvist. 🙂

Bilderna har jag snott av fotografen på plats. 

 

 

Nämen

HEJ! I helgen fick jag höra att jag var ”aggressivt vänlig”. När man hör det sådär bara blir man ju ganska ställd. Ordet aggressiv är inget som jag rent instinktivt tänker är ett positivt adjektiv. Men det var det! Och jag blev ju jätteglad. Så efter det har jag försökt köra på hela ”mycket trevlig”-grejen för jag tycker det är oerhört mysigt när andra är sådär aggressivt trevlig. Fast det bör ju vara genuint också. Ni fattar. Shit. Sidenote. Jag ska återgå till ämnet: varför jag haft hög frånvaro. Det har enbart varit för att ha hög närvaro i skolan samt skriva högskoleprovet. Men jag är här nu och jag lever och frodas.

På denna tid har jag lyckats klämma in saker att göra ändå, utöver att plugga. Till exempel (OBS: inte i kronologisk ordning, jag är inte så petig och jag tycker att det är kul med lite slarv, hehe)


Hängt med David under mitt höstlov. Fy farao vad snabbt det har gått det där med mörkret. Innan jag visste ordet började det mörkna när jag tog tunnelbanan hem från Dav. Himlen är så vacker att man liksom blir rörd varje dag mellan 15.00-16.00. Det är i alla fall mysigt tycker jag. Jag stoppar i mig mina D-vitamin piller varje dag och tar promenader i solen. Denna vinter ska gå an.

Promenera mera.


Jag klädd i Adidas, i Berlin. Hade just landat och passade på att ta selfies istället för att ta mig en liten vila. Senare den kvällen hängde jag på Sandqvist Berlin-premiär, deras största butik hittills! Högg tag i mobilen och tog lite snaps på mina favorit-väskor. Mer om det i ett inlägg som inte är rörigt och en recap på den senaste månaden. 🙂 Efter en natt i Berlin far jag till Köpenhamn och var där i 4 dagar. Hängde med Anders och funderade över hur det kommer sig att Köpenhamn känns som en större stad än Stockholm?

Klädd i världens finaste plagg från Baum und Pferdgarten. Vet inte hur jag ska gå tillväga för att inte ha den på mig för ofta. Tips mottages ej, jag älskar den.

Tove fyllde år i onsdags och i lördags firades hon ordentligt. Några timmar innan så hade jag plockat de sista liljorna på Gullmars. Tove hade också ett par timmar tidigare plockat på sig liljor till sig själv, på Gullmars. När jag småsprang upp för trapporna med liljorna i handen slog det mig hur mycket jag älskar Tove och hur satans glad jag är att hon är en människa som står mig så ruggigt nära. Så nära att man kan höra hjärtslag, andetag och blinkningar typ. Vänner, ändå. Särskilt denna.

OKEJ! Vad vill jag egentligen säga? Jo! Jag har knåpat ihop lite skin-care inlägg (hehe, om man ens kan kalla det för det? Ni kommer att bli chockerade), mina favvo 2hand plagg och även lire boktips. Nu kickar jag igång ett flow av bloggande och ni är som vanligt välkomna att joina lille mig. xx