Dag på museet

Jajaja. Ibland känner man sig lite ensam. Antingen så ligger jag kvar i sängjäveln och vältrar mig i det nattmörka eller så kliver jag upp, kletar på allt vad smink heter och drar på mig skitiga dojjor och drar ut. 9/10 gånger är det garanterat sängen och värmen inomhus som vinner men idag var det inte så. Så, jag gjorde precis som jag nämnde och drog ut. Missade 5 bussar innan tummen drogs ur röva. Men drogs ut, det gjorde den.

 

Kan börja med att säga att jag sedan i helgen har varit så vidrigt svag och sjuk. Feber, hosta, yrsel och snorig. Ett tag stod jag bara och stirrade rakt ut och tänkte ”Nä, nu händer det. Förkylningen kommer ta mig till graven”. Så hiiiimla dramatisk men vad vore livet utan lite dramatik? 🙂 I alla fall. Idag har varit det bästa jag mått. Så:

Bussen från Årsta till Gulle. Känns aldrig som att man är närmre en destination när man sitter på bussen TILL den plats som egentligen är startpunkten för resan. Tråkigt. Eller skönt. Grått var det ute och det är onekligen hög tid att börja proppa i sig en hel burk D-vitamin om dagen alternativ åka till ett varmt land över vintern om man nu har råd med det. Snö, önskar jag. Det ljusar upp.



Försökte ta omvägar hela tiden och avstå från att hoppa på en buss. Promenix från TC till Skeppsholmen där slutdestination var Moderna museet. Min mest besökta plats i Stockholm sedan jag flyttade hit för prick ett (läser igenom texten nu och NEJ det är tamigfan 2 år sen) år sedan. Där har jag gått ledsen, arg, glad, hjärtekrossadslitentrasig, sugen på nya intryck och helt enkelt för jag haft tråkigt. Idag var syftet med besöket att ge mig lite andrum och bara vistas bland främlingar som var upptagna med att titta på konst.


Tog en titt på utställningen ”Norm i form” som berörde mycket. På Arkitektur och design-centrums hemsida står följande: ”Utställningen är en spegling av en stark rörelse bland formgivare att arbeta normutmanande, en rörelse som har rötter i kritisk design och aktivism.” Rörd till tårar blev jag av detta:


Hur människor som upplever ångest känner, visualiserat. Där stod jag och bara ”aaaj if that ain’t dagens jävla feels”. Det är en riktig känslostorm. Man blir utmattad. Tung som bly.

Fika bör man. Vet inte och vill inte veta hur min vardag skulle fungera utan fika varje dag. Vad som helst. Om det så är en bit skorpa och kaffe ska ni fan veta att det gör dagen till en värd dag. Det var det. Sen köpte jag en liten inflytt-present till lille David och så nu sitter jag här och glor. Snart ska jag glo på Keeping Up With The Kardashians och fika. Hejdå!

Enter a title

ALLT är en inställningsfråga

Detta inlägg från bli ett litet hopkok från sådant jag har haft sparad i mobilen. Veckorna som har varit, har varit mycket. Jag har nu ca 3 ynka veckor kvar av folkis. Snart kan jag tacka jag till roliga events och snart kan jag öppna min mail och vara tillgänglig. Nu har jag suttit här och knåpat ihop lite roliga inlägg till en vecka fram förvisso, men vill gärna ha tiden att live-blogga.

Jamen det var väl på tiden?! Man har ju traskat runt i november-mörkret och bara väntat på att det ska komma lite snö och ljusa upp. I skrivande stund regnar det utanför. Bummer.

Någon dag häromdagen jämförde jag mig själv med en lunch-buffé som David tyckte var tråkig. Och fick detta till svar. Mycket peppigt och lyftande. Oftast känner jag mig som David ser mig men många gånger i livet har man ju tyvärr känt sig som en svintråkig och inte så himla god lunch-buffé. Haha.

Idag satt jag och Lára i hennes bil när denna låt spelades på P4. Tror jag. Fan, kan ju vara mycket väl att jag inbillat mig att det var just denna låt men att det nog bara var en ABBA-låt. För att skapa något typ av ”OMG VA”-moment då jag lyssnade på ABBA för första gången på EVIGHETER (självmant). Äh, jag vet inte. Jag gillar denna låt. Mycket. Sätter på den nu.


Hej, söt, gullig, fin, härlig. Lurviga ben som inte fångades på bild. Vinterpälsen ska på, det vill jag lova. Min egna alltså. :*

På mig

Okej, mitt stora intresse för kläder har väl bottnat i mitt intresse för att vara ”egen”. Töntigt KANSKE, men oerhört viktigt när man är en tiny teen. Min resa till den jag är idag har ju varit lång. Jag kan fortfarande inga avancerade mode-termer eller något vidare av det slaget men jag vet vad jag gillar och jag gillar det intensivt. För mig är stil en känsla och den känslan ser ut på detta vis just nu:

Jag gillar inte att begränsa mig på något sätt men just eftersom att jag kan bli så otroligt bekväm i ett visst sätt att klä mig går jag ibland miste om mycket. Jag lät det inte vara så denna gång utan plockade ut denna fina från Baum und Pferdgarten. Både byxorna och kavajen är därifrån. För 3 månader sedan hade jag absolut inte valt en kavaj med den passformen och dem färgerna men i och med att jag gradvis släpper på den naggande känslan av att jag måste hålla mig till en grej får jag också upp ögonen för så mycket fint. Just Baum und Pferdgarten fick jag upp ögonen för när jag för första gången hälsade på PR-byrån SpoilConcept. Tycker det är så fett med det feminina som ändå rörs ihop med något som inte alltid är feminint kodat.

Denna snodde jag hemma hos David någon dag. Hittade den uppe i någonstans i någon garderob, orörd sen många år kändes det som. Ingen aning om vart den är ifrån eller … något alls. Tycker om den himla mycket och använder den sparsamt ifall att någon skulle vilja ha tillbaka den… hehe.

Från fint och feminint till det jag känner mig som hemma i. Stora Adidas-kläder. Hemmaplan, 1-0 till mig, jag vinner allt i denna outfit. När jag kliver av tunnelbanan med dessa + valfria Adidas sneakers så är det som att hela perrongen är min och alla är statister i min lilla film. Kaxigt och bra. Byxorna är second-hand från Stadsmissionen och mössan från The North Face köpt på SNS i Stockholm. 🙂 Ansiktet är 1 million dollars of worth. Skooooja.


Skor från FILA. <3

Liiite Polarn & Pyret inspirerad look. Jag tycker det är helt underbart. Ryggsäcken från Marimekko är som en liten dunjacka på ryggen bara haha. Så cute. Tröjan är från MiH Jeans. Vill att detta är min uniform under skoldagar. Cute and trés chic. :))))

Vill bli bekväm i att dela med mig av det jag tycker är snyggt och det jag känner mycket för själv. Alltså. Det kan vara så otippade grejer om jag tillåter mig att känna mig så snygg som jag är. :*

Swosch

Det var ett tag sedan jag grät. Kusligt nästan, hur lång tid det har gått från senaste gången jag kände en tår vandra ned för kinderna och långsamt hitta sin väg ner över halsen innan den landar i en liten fiber på tröjan. Mestadels är det skönt men ibland vill jag brista ut i gråt. Den meningen klingar säkert mycket sorg och ångest vid första anblick och när den entrar tankeverksamheten, men jag vill betona att min lust till att storgråta inte bottnar i någon motsats till välmående. Det finns tillfällen då jag dramatiskt vill falla ned på knä med armarna utsträckta i luften och gråta för att jag är så tacksam över det jag dagligen ser och det jag dagligen upplever, det jag väljer att skåda och registrera i min hjärna.  Senast var det när jag tog min dagliga morgonpromenad (4 minuter om jag går långsamt) till bussen och gick förbi en skola (som alltid står där, inte bara denna dag). Där ser jag en gigantisk lövhög stå orörd. Medan jag sniglar mig fram så ser jag hur ett gäng barn rusar mot högen för att sedan en och en hjälpas åt att jämna lövhögen med marken. Fan. Minns du, när du precis hade fått rast och skulle springa ut i den friska luften? Jag minns inte. Och det gjorde ont men det var samtidigt så rysligt vackert. För även om jag inte minns så känner jag. Någonstans, bland all trauma och allt jävla satans helvete som jag tagit mig genom finns sådana minnen och de river upp ett välmående. Det bubblar upp. Nej nej, inte ångest. Bara lycka. Det gör ont, för jag minns inte men jag kan lova att jag banne mig vet att även jag har känt känslan av att rusa in i en lövhög även om mina minnen är färgade av sådant ett barn inte ska behöva utstå.

Jag köper mitt kaffe. Student, tack. Ibland slår jag till och köper en cappuccino. Student, tack. Ja, jag har studentkort en sekund bara. Ah sorry måste bara ta fram appen. Så. Bulle? Nä, inte på en tisdagmorgon haha! Ha det gott! Hej! Traskar på. Pendeltåget mot Nynäshamn. Endast främre delen av tåget fortsätter från Västerhaninge till Nynäshamn. Varför läser jag det? Varje förbannade gång. För mycket information. Jag borde per automatik skippa den meningen vid det här laget. Idiot. Skitsamma. Titta. När jag andas ut bildas ånga. Snart vinter, fan. Men det är OK. Fan. Nu glömde jag D-vitaminen. Titta ut, bort över människorna. Idag vill jag inte ha ögonkontakt. Idag får ingens sinnesstämning eller känslor tränga in i mig. Jag behöver vara fri från intryck från utsidan. Ta upp mobilen. Instagram. Fri från intryck? Kanske imorgon.

 Jag spänner käkarna en stor del av min vakna tid. Motvilligt. Ibland upptäcker jag det och slutar, direkt. Ungefär som när jag upptäcker min dåliga hållning som att det vore en helt sprillans ny nyhet, färsk. Fixar hållningen. Glömmer. Kommer ihåg. Varje morgon på pendeltåget innan den stannar i Handen åker vi förbi vattnet i Haninge. Varje gång tar jag upp mobilen för att filma. Sätter mig strategiskt på vänster sida så jag får med hela fönstret + säten + passagerare när jag filmar. Filmar för mig, till mig, åt mig. En rutin.

Det är lätt att känna men det är svårt att identifiera känslan. I gruppterapin lär vi oss metoden IRA. Identifiera. Reflektera. Agera. Jag tänker mycket på IRA och jag är lite kär i henne. Jag sorterar mina känslor, jag ger dem utrymme men endast för mig själv till att börja med. Jag bär ett ansvar för mina känslor. Skalar dem som en frukt, pillar försiktigt bort varje millimeter av skal som mina synskadade ögon lyckas se. Känslorna står nakna framför mig innan jag smakar på dem och innan jag låter dessa lägga sig över min bröstkorg. Jag måste skala, känna och smaka. För gör jag inte det stiger de upp i huvudet på mig till den punkt där det centrala i min kropp inte längre styr vad känslorna gör med mig. Någonstans i denna process har jag förlorat mina toppar och dalar men jag har vunnit en melankoli som jag suktat sedan jag förstod hur mycket mina känslor kunde skada. Jag måste lära känna mig själv. Inte jag:et utan själv:et.

Ett sms för mycke,, ett ord för mycket, en rörelse för mycket och helt plötsligt låg jag där i en famn som inte doftade annat än den lukt som människan bar på naturligt. I följd blev varje handling lite för lite, alltid otillräcklig i mina egna ögon men enorm i dina. Ligga som flätade under täcket och inte göra annat än att andas över, under, i, på varandra. Fingrar som trevar för att försäkra sig om att detta är på riktigt. Jag tittade på dig, medan du tittade på mig och såg det du såg i mig. Någonstans blev jag fylld av kärlek för mig själv i din kärlek till mig. Därför gjorde det inte så ont när vi inte längre delade dagar och liv. Jag fick en bit av dig. Använde den för att bygga på mig själv. Jag rör mig långsamt genom relationer och plockar bitar. Ibland stannar jag, ibland stannar vi och består. Ibland rör vi oss vidare med dessa bitar och bygger klossar som man gjorde som liten. Jag kommer aldrig bli klar. Och det är tur som fan.

Varje gång jag får panikångest skriker jag ”AJ, AJ, AJ, AJ” högt. Jag håller om mina ben och gråter tills jag nästan spyr, ibland tills jag spyr. Under flera års tid hände detta varje dag. Jag blev torr i halsen för jag bara skrek och skrek, grät, hostade. Tankar som flyger genom skallen, snabbt snabbt snabbt swisch swosch hejdå. ”NU BLIR DU GALEN NU TAR DET SLUT NU ÄR DET SLUT SNART KAN DU INTE TÄNKA NU BLIR DU GALEN NU BLIR DU GALEN AJ AJ AJ AJ AJ AJ NORA AJ AJ AJ AJ AJ NORA SLUTA NU BLIR DU GALEN NU BLIR DU GALEN FÖLÅT SLUTA GRÅT SLUTA GRÅT NU BLIR DU GALEN NU TAR DET SLUT”.

Ändå sitter vi här. Mår bättre än någonsin.

SANDQVIST

Hej på er. Jag hoppas allt står bra till trots kylan som hugger tag i varje ben i kroppen så det börjar rangla ordentligt. I skrivande stund lyssnar jag på Toi et Moi av den franska gruppen Paradis (tror jag, att det är en grupp alltså) och suger på en snus i väntan på att vattnet ska koka så jag kan göra mig lite kaffe. Medan jag väntar på (fan nu kokade det klart, brb) —–/ jag tänkte skriva en snutt om Sandqvist-eventet jag var på i Berlin. Sandqvist öppnade alltså en ny butik, deras största. Jag är själv ett fan av Sandqvist även om jag inte är en väsk-person så uppskattar jag givetvis snygga väskor och ryggsäckar.

Vi kan väl börja med detta fantastiska: jag fick hänga med Tom! Vi har aldrig träffats förr och det tycker jag är helt tokigt för jag tyckte mycket om att hänga med honom under dessa timmar. Så mycket att jag fick hänga med och dricka öl med Tom och hans polare efter. :’)


Gott, ju. Det allra mysigaste var att det serverades varmkorv ute på innergården (!!! en butik med mysig innergård, hallå) där man stod under värmelampor med öl och käk. Utöver det så fanns det gifflar överallt och Mimmi hade avslöjat tidigare på lunchen att house skulle bytas ut mot ABBA i ett par sekunder medan shotbrickor rullade in. Snaps och ABBA, i Berlin. Farligt på ett rysligt bra sätt. 

Alltså. Aj. Tog två bilder själv under evenemanget och det var på just dessa väskor. De tre på första bilden fick mig knäsvag. Särskilt den i mitten, så cutie och enkel men ändå komplex (som min kärlek för den). Blir tokig, så fint.  


Jag går oftast inte i butiker och om jag gör det försöker jag lista ut ungefär vilken tid det kommer vara minst folk i butiken. Anledningen är denna: de flesta butiker har för mycket grejer överallt, dunkande musik och stressen arbetar sig sakta men säkert in i min hjärna tills jag drivs till total konsumtions-vansinne, köper fel och fult. Det känns safe att denna butik är både luftig, stor och motsatsen till stressig.

Ska vi prata utöver hur det var på plats den dagen, den tiden i just den fysiska butiken tycker jag som vanligt att det är mycket viktigt att investera sina pengar i sådant som är hållbart. För mig är det bästa med Sandqvist, som jag lärde mig på plats: att Sandqvist har en liten repair-shop där man kan lämna in en väska som kanske levt sitt härliga liv och möjligtvis skulle kunna bli en ny väska som sedan säljs vidare som en ”secondhand”-väska. Dessutom får man 20% på sitt nästa köp, om man lämnar in en gammal goding. Ekologisk bomull och läder av hög kvalité låter som något man kommer att få ha kvar i garderoben ett tag utan att behöva oroa sig över att köpa en ny inom det närmsta året. Och jag vet inget bättre än att uppmana folk till att konsumera mer hållbart. Tack, Sandqvist. 🙂

Bilderna har jag snott av fotografen på plats.