i mitt huvud

Swosch

Det var ett tag sedan jag grät. Kusligt nästan, hur lång tid det har gått från senaste gången jag kände en tår vandra ned för kinderna och långsamt hitta sin väg ner över halsen innan den landar i en liten fiber på tröjan. Mestadels är det skönt men ibland vill jag brista ut i gråt. Den meningen klingar säkert mycket sorg och ångest vid första anblick och när den entrar tankeverksamheten, men jag vill betona att min lust till att storgråta inte bottnar i någon motsats till välmående. Det finns tillfällen då jag dramatiskt vill falla ned på knä med armarna utsträckta i luften och gråta för att jag är så tacksam över det jag dagligen ser och det jag dagligen upplever, det jag väljer att skåda och registrera i min hjärna.  Senast var det när jag tog min dagliga morgonpromenad (4 minuter om jag går långsamt) till bussen och gick förbi en skola (som alltid står där, inte bara denna dag). Där ser jag en gigantisk lövhög stå orörd. Medan jag sniglar mig fram så ser jag hur ett gäng barn rusar mot högen för att sedan en och en hjälpas åt att jämna lövhögen med marken. Fan. Minns du, när du precis hade fått rast och skulle springa ut i den friska luften? Jag minns inte. Och det gjorde ont men det var samtidigt så rysligt vackert. För även om jag inte minns så känner jag. Någonstans, bland all trauma och allt jävla satans helvete som jag tagit mig genom finns sådana minnen och de river upp ett välmående. Det bubblar upp. Nej nej, inte ångest. Bara lycka. Det gör ont, för jag minns inte men jag kan lova att jag banne mig vet att även jag har känt känslan av att rusa in i en lövhög även om mina minnen är färgade av sådant ett barn inte ska behöva utstå.

Jag köper mitt kaffe. Student, tack. Ibland slår jag till och köper en cappuccino. Student, tack. Ja, jag har studentkort en sekund bara. Ah sorry måste bara ta fram appen. Så. Bulle? Nä, inte på en tisdagmorgon haha! Ha det gott! Hej! Traskar på. Pendeltåget mot Nynäshamn. Endast främre delen av tåget fortsätter från Västerhaninge till Nynäshamn. Varför läser jag det? Varje förbannade gång. För mycket information. Jag borde per automatik skippa den meningen vid det här laget. Idiot. Skitsamma. Titta. När jag andas ut bildas ånga. Snart vinter, fan. Men det är OK. Fan. Nu glömde jag D-vitaminen. Titta ut, bort över människorna. Idag vill jag inte ha ögonkontakt. Idag får ingens sinnesstämning eller känslor tränga in i mig. Jag behöver vara fri från intryck från utsidan. Ta upp mobilen. Instagram. Fri från intryck? Kanske imorgon.

 Jag spänner käkarna en stor del av min vakna tid. Motvilligt. Ibland upptäcker jag det och slutar, direkt. Ungefär som när jag upptäcker min dåliga hållning som att det vore en helt sprillans ny nyhet, färsk. Fixar hållningen. Glömmer. Kommer ihåg. Varje morgon på pendeltåget innan den stannar i Handen åker vi förbi vattnet i Haninge. Varje gång tar jag upp mobilen för att filma. Sätter mig strategiskt på vänster sida så jag får med hela fönstret + säten + passagerare när jag filmar. Filmar för mig, till mig, åt mig. En rutin.

Det är lätt att känna men det är svårt att identifiera känslan. I gruppterapin lär vi oss metoden IRA. Identifiera. Reflektera. Agera. Jag tänker mycket på IRA och jag är lite kär i henne. Jag sorterar mina känslor, jag ger dem utrymme men endast för mig själv till att börja med. Jag bär ett ansvar för mina känslor. Skalar dem som en frukt, pillar försiktigt bort varje millimeter av skal som mina synskadade ögon lyckas se. Känslorna står nakna framför mig innan jag smakar på dem och innan jag låter dessa lägga sig över min bröstkorg. Jag måste skala, känna och smaka. För gör jag inte det stiger de upp i huvudet på mig till den punkt där det centrala i min kropp inte längre styr vad känslorna gör med mig. Någonstans i denna process har jag förlorat mina toppar och dalar men jag har vunnit en melankoli som jag suktat sedan jag förstod hur mycket mina känslor kunde skada. Jag måste lära känna mig själv. Inte jag:et utan själv:et.

Ett sms för mycke,, ett ord för mycket, en rörelse för mycket och helt plötsligt låg jag där i en famn som inte doftade annat än den lukt som människan bar på naturligt. I följd blev varje handling lite för lite, alltid otillräcklig i mina egna ögon men enorm i dina. Ligga som flätade under täcket och inte göra annat än att andas över, under, i, på varandra. Fingrar som trevar för att försäkra sig om att detta är på riktigt. Jag tittade på dig, medan du tittade på mig och såg det du såg i mig. Någonstans blev jag fylld av kärlek för mig själv i din kärlek till mig. Därför gjorde det inte så ont när vi inte längre delade dagar och liv. Jag fick en bit av dig. Använde den för att bygga på mig själv. Jag rör mig långsamt genom relationer och plockar bitar. Ibland stannar jag, ibland stannar vi och består. Ibland rör vi oss vidare med dessa bitar och bygger klossar som man gjorde som liten. Jag kommer aldrig bli klar. Och det är tur som fan.

Varje gång jag får panikångest skriker jag ”AJ, AJ, AJ, AJ” högt. Jag håller om mina ben och gråter tills jag nästan spyr, ibland tills jag spyr. Under flera års tid hände detta varje dag. Jag blev torr i halsen för jag bara skrek och skrek, grät, hostade. Tankar som flyger genom skallen, snabbt snabbt snabbt swisch swosch hejdå. ”NU BLIR DU GALEN NU TAR DET SLUT NU ÄR DET SLUT SNART KAN DU INTE TÄNKA NU BLIR DU GALEN NU BLIR DU GALEN AJ AJ AJ AJ AJ AJ NORA AJ AJ AJ AJ AJ NORA SLUTA NU BLIR DU GALEN NU BLIR DU GALEN FÖLÅT SLUTA GRÅT SLUTA GRÅT NU BLIR DU GALEN NU TAR DET SLUT”.

Ändå sitter vi här. Mår bättre än någonsin.

2 svar till “Swosch

  1. - skriver:

    Asså wow till ditt vackra uttryck <3

  2. - skriver:

    asså wow till ditt vackra uttryck <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.