Swosch

Det var ett tag sedan jag grät. Kusligt nästan, hur lång tid det har gått från senaste gången jag kände en tår vandra ned för kinderna och långsamt hitta sin väg ner över halsen innan den landar i en liten fiber på tröjan. Mestadels är det skönt men ibland vill jag brista ut i gråt. Den meningen klingar säkert mycket sorg och ångest vid första anblick och när den entrar tankeverksamheten, men jag vill betona att min lust till att storgråta inte bottnar i någon motsats till välmående. Det finns tillfällen då jag dramatiskt vill falla ned på knä med armarna utsträckta i luften och gråta för att jag är så tacksam över det jag dagligen ser och det jag dagligen upplever, det jag väljer att skåda och registrera i min hjärna.  Senast var det när jag tog min dagliga morgonpromenad (4 minuter om jag går långsamt) till bussen och gick förbi en skola (som alltid står där, inte bara denna dag). Där ser jag en gigantisk lövhög stå orörd. Medan jag sniglar mig fram så ser jag hur ett gäng barn rusar mot högen för att sedan en och en hjälpas åt att jämna lövhögen med marken. Fan. Minns du, när du precis hade fått rast och skulle springa ut i den friska luften? Jag minns inte. Och det gjorde ont men det var samtidigt så rysligt vackert. För även om jag inte minns så känner jag. Någonstans, bland all trauma och allt jävla satans helvete som jag tagit mig genom finns sådana minnen och de river upp ett välmående. Det bubblar upp. Nej nej, inte ångest. Bara lycka. Det gör ont, för jag minns inte men jag kan lova att jag banne mig vet att även jag har känt känslan av att rusa in i en lövhög även om mina minnen är färgade av sådant ett barn inte ska behöva utstå.

Jag köper mitt kaffe. Student, tack. Ibland slår jag till och köper en cappuccino. Student, tack. Ja, jag har studentkort en sekund bara. Ah sorry måste bara ta fram appen. Så. Bulle? Nä, inte på en tisdagmorgon haha! Ha det gott! Hej! Traskar på. Pendeltåget mot Nynäshamn. Endast främre delen av tåget fortsätter från Västerhaninge till Nynäshamn. Varför läser jag det? Varje förbannade gång. För mycket information. Jag borde per automatik skippa den meningen vid det här laget. Idiot. Skitsamma. Titta. När jag andas ut bildas ånga. Snart vinter, fan. Men det är OK. Fan. Nu glömde jag D-vitaminen. Titta ut, bort över människorna. Idag vill jag inte ha ögonkontakt. Idag får ingens sinnesstämning eller känslor tränga in i mig. Jag behöver vara fri från intryck från utsidan. Ta upp mobilen. Instagram. Fri från intryck? Kanske imorgon.

 Jag spänner käkarna en stor del av min vakna tid. Motvilligt. Ibland upptäcker jag det och slutar, direkt. Ungefär som när jag upptäcker min dåliga hållning som att det vore en helt sprillans ny nyhet, färsk. Fixar hållningen. Glömmer. Kommer ihåg. Varje morgon på pendeltåget innan den stannar i Handen åker vi förbi vattnet i Haninge. Varje gång tar jag upp mobilen för att filma. Sätter mig strategiskt på vänster sida så jag får med hela fönstret + säten + passagerare när jag filmar. Filmar för mig, till mig, åt mig. En rutin.

Det är lätt att känna men det är svårt att identifiera känslan. I gruppterapin lär vi oss metoden IRA. Identifiera. Reflektera. Agera. Jag tänker mycket på IRA och jag är lite kär i henne. Jag sorterar mina känslor, jag ger dem utrymme men endast för mig själv till att börja med. Jag bär ett ansvar för mina känslor. Skalar dem som en frukt, pillar försiktigt bort varje millimeter av skal som mina synskadade ögon lyckas se. Känslorna står nakna framför mig innan jag smakar på dem och innan jag låter dessa lägga sig över min bröstkorg. Jag måste skala, känna och smaka. För gör jag inte det stiger de upp i huvudet på mig till den punkt där det centrala i min kropp inte längre styr vad känslorna gör med mig. Någonstans i denna process har jag förlorat mina toppar och dalar men jag har vunnit en melankoli som jag suktat sedan jag förstod hur mycket mina känslor kunde skada. Jag måste lära känna mig själv. Inte jag:et utan själv:et.

Ett sms för mycke,, ett ord för mycket, en rörelse för mycket och helt plötsligt låg jag där i en famn som inte doftade annat än den lukt som människan bar på naturligt. I följd blev varje handling lite för lite, alltid otillräcklig i mina egna ögon men enorm i dina. Ligga som flätade under täcket och inte göra annat än att andas över, under, i, på varandra. Fingrar som trevar för att försäkra sig om att detta är på riktigt. Jag tittade på dig, medan du tittade på mig och såg det du såg i mig. Någonstans blev jag fylld av kärlek för mig själv i din kärlek till mig. Därför gjorde det inte så ont när vi inte längre delade dagar och liv. Jag fick en bit av dig. Använde den för att bygga på mig själv. Jag rör mig långsamt genom relationer och plockar bitar. Ibland stannar jag, ibland stannar vi och består. Ibland rör vi oss vidare med dessa bitar och bygger klossar som man gjorde som liten. Jag kommer aldrig bli klar. Och det är tur som fan.

Varje gång jag får panikångest skriker jag ”AJ, AJ, AJ, AJ” högt. Jag håller om mina ben och gråter tills jag nästan spyr, ibland tills jag spyr. Under flera års tid hände detta varje dag. Jag blev torr i halsen för jag bara skrek och skrek, grät, hostade. Tankar som flyger genom skallen, snabbt snabbt snabbt swisch swosch hejdå. ”NU BLIR DU GALEN NU TAR DET SLUT NU ÄR DET SLUT SNART KAN DU INTE TÄNKA NU BLIR DU GALEN NU BLIR DU GALEN AJ AJ AJ AJ AJ AJ NORA AJ AJ AJ AJ AJ NORA SLUTA NU BLIR DU GALEN NU BLIR DU GALEN FÖLÅT SLUTA GRÅT SLUTA GRÅT NU BLIR DU GALEN NU TAR DET SLUT”.

Ändå sitter vi här. Mår bättre än någonsin.

Enter a title

Flanera

Jag går ju som tidigare nämnt på folkis. Det innebär att mina dagar spenderas i skolmiljö. För mig är det väldigt viktigt att jag avslutar det jag har påbörjat, då jag de senaste månaderna varit i ett tillstånd som tillåtit mig att utföra sådant jag haft ambition att göra. Det är inte frivilligt som jag ett par gånger per år faller ned i djup depression och låser in mig själv tills jag börjar närma mig en topp igen. Då släpper jag allt. Verkligen allt. Jag släpper mig själv, jag släpper jobb, jag släpper studier och jag släpper alla relationer som är av både minsta och största betydelse. Detta har inneburit att jag aldrig riktigt rört mig framåt. Stampat på samma ställe. Det är väl logiskt? Om man hela tiden påbörjar saker men hinner bli sjuk innan man når sitt mål, hamnar man ju på noll igen. Men nu hörni. Jag har återigen hamnat i en period där jag mår ganska dåligt. MEN! Skillnaden? Jag fortsätter, jag orkar. Jag gör det. Jag går till skolan. Jag äter mat. Jag gör. Jag fakkkkking gör det! Kudos!

Jag har i grunden bra dagar. Mina absoluta favoritdagar är de där jag tar en promenad, dricker lite te och läser en bok.

 

Måste börja försöka förstå ”fokus” och grejer. Börjar nämligen själv störa mig på kvalitén på mina bilder. Om någon vill ge mig en snabb online-tutorial är den ju mycket välkommen i min hjärna för att sätta lite fart på de dammiga delarna. 🙂 Lille jag, i alla fall. Sminkfri och glad! Satan vad skönt det är att skippa smink, helst alla dagar i veckan. Inte för att det är ”finare”, inte för att lägga värde i det. Det är så skönt att bara få vara den nakna människan man är utan utomstående krav och grejer.

Tog en promenix där jag bor. Nyinflyttad = massa att utforska. Fick låna min roomies termos (måste köpa en ny, tappade bort min förra. Påminnelse till: self) som jag fyllde med kaffe. Packade ryggan med frukt och en bok. Traskade ut. Gick åt helt fel håll först. Tänkte mig att jag enbart skulle klara mig på Nadias muntliga vägbeskrivning, tänkte vara lite extra… duktig? Ambitiös? Gick ju inte som tänkt. Använde maps. Kan inte läsa en karta, blir stressad när den där rösten skriker att jag ska ”VÄNDA OM OCH FORTSÄTTA TILL..”!! OM JAG NU VISSTE VART JAG SKULLE, SKULLE JAG INTE GÅ FEL FRÅN BÖRJAN, SIRI!!!!!! Äh. Frågade någon. Gick bra. Fin utsikt. Kan vi någon gång prata om hur otroligt irriterande Siri är? Så himla störig.

Om Stockholm tror att jag kommer flytta härifrån någon gång snart måste den få en reality-check så detta inlägg tillägnar jag från och med denna mening till Stockholmstad. Jag kommer inte lämna dig. Inte permanent i alla fall. Jag kommer bo i dig tills jag har sett varje centimeter av dig. Jag kommer fika på alla fik som fått i alla fall 1 stjärna på Tripadvisor. Jag kommer dricka öl på alla sunkiga barer. Jag kommer att fortsätta jakten på bästa tapas-stället. Har levt i en illusion, jag. Det vill jag erkänna. Jag har tänkt att man måste lämna en stad man trivs i för att trivas är att nöja sig och att nöja sig är att bli uttråkad, till slut. Nu har jag ju förstått. Att trivas är drömmen. Här trivs jag. Även om vi kommer skiljas åt för att jag kommer få fnatt och tänka att gräset är grönare i Central Park kommer jag garanterat alltid att landa i att det är här jag ska vara. Faktiskt. Hör mig!

Hemma. Lyssnar mycket intensivt på ett franskt band vid namn: L’Impératrice. Dricker te. I min kultur dricker vi mycket te. På mitt språk heter te: ”chai”. Det som många kallar chai-te är helt obegripligt i mina öron och jag älskar att det är obegripligt. Jag älskar att prata persiska och kurdiska. Jag älskar att jag inte har begränsats till nationer och gränser. Tack för det, mamma och pappa. Så. Jag dricker te, blir påmind om när jag var liten. När vi satt och drack te och åt nötter. Jag saknar mamma mycket. Vi pratar varje dag. <3

Har börjat lägga min nyckel där i. I vad heter det… ljusstaken? Nej? Fan. Kommer inte på. Äh. Det sista jag gör innan jag lämnar läggan på morgonen är att ta en sista titt i spegeln. Då är ju nycklarna precis där. Så slipper jag vara utelåst, är trött på det.

Känns som jag skrivit en uppsats och helt missat syftet med uppsatsen. Vad ville jag säga med detta inlägg? Vet inte. Snackat massa skit. Tycker själv det är mysigt. Ni får faktiskt gärna berätta för mig vad ni skulle vilja läsa här? Kanske gå in på gamla inlägg ni gillat och bara info:a mig om att ni gillar sånt? Jag vet inte. Jag vill att vi blir vänner. xx

Att dela känslor

Saker jag aldrig riktigt kan förstå är saker jag aldrig riktigt upplevt. Jag tänker ofta på mina föräldrar och deras väg till Sverige. Jag tänker intensivt och länge på hur det måste ha känts för pappa att mista sin bror som bara var 16 år när han blev mördad i Iraq i Saddam Husseins styre. Jag tänker på hur det måste ha känts att lämna allt man älskat och känt till för att komma till en verklighet som är så overklig och märklig. Jag kommer aldrig första smärtan i att inte få se sitt hem, bekanta gator, grannar, känna doften av nybakat bröd runt varje hörn, höra språket man äger i varje människas mun. Min respekt för mina föräldrar är större än vad alla människor har känt för varandra och livet och döden, någonsin. Jag kan inte greppa det som jag kallar min historia, jag kommer aldrig uppleva den. Istället ser jag i mammas ögon, något varmt och något längtande när jag frågar om vi kanske borde ta en resa till Iran, att vi kanske vågar åka tillsammans, hon och jag, mamani och Nora-joon. Jag vet att hon vänjer sig mer och mer vid tanken av att återvända för varje gång jag frågar. Men jag är heller inte blind inför den smärta det skulle innebära för henne att sätta hennes trötta fötter på den marken igen, vilka minnen som skulle hitta sin väg tillbaka och vilka hon skulle försöka trycka undan i något mörkt och avlägset hörn. Min mamma.

Jag glömmer aldrig vart jag kommer ifrån och inte heller glömmer jag allting som människor runt mig utsätts för, människor som ser ut som mig med föräldrar som levt samma liv som mina. Det är av enormt värde för mig att betona hur mycket jag brinner för att belysa problem och brister som finns i samhället, brister som både jag och mina föräldrar har fallit offer för men som barn och ungdomar som kommer hit fortfarande gör. Jag ser framemot att dela med mig av viktiga tankar och åsikter kring dessa frågor. <3

 

Att bli fotad

Första frågan jag får väl på plats på en plåtning är ”är du signad på en agentur?” och jag kan även utveckla mitt svar här mer än ett ”nej”. Jag är inte det och jag har aldrig velat bli det. De gånger jag tackar ja till jobb är det oftast saker jag tycker verkar antingen 1. vettiga eller 2. något där en kompis är inblandad som jag vill jobba med/jobba för. Det var av en ren slump som det hände. Det första jobbet jag gjorde var för 1 år sedan, tillsammans med Ana Londono och This is Sweden som hon drev med sin bror Pablo Londono. This is Sweden är… så otroligt svårt att förklara med enbart ord. Det är konst, det är poesi, det är liv och det är så jävla viktigt. Ett konstant antirasistiskt arbete som har med vässade armbågar tagit en plats i en bransch som är så fruktansvärt snäv och tråkig. Jag är evigt tacksam för det jag fick göra med Ana. <3 Och att det var mitt första jobb präglade mycket av hur jag ser på mode-branschen och dess knasigheter.

av Lars Brønseth för BON Magazine

Efter detta rullade det liksom på lite bara. När jag har plåtats har det oftast varit av tjejer, för tjejer eller som tidigare nämnt; för något jag tycker är värt att ställa upp för. Och ibland för att jag har behövt pengarna, haha. Bland de trevligaste upplevelserna har varit bland annat när jag fick äran att gå för Ida Klamborn på Fashion Week i vintras.

Under denna visning fick jag också träffa Sara och Juliet för första gången (klicka på deras namn för att komma till deras Insta-konton). Sara hade jag crushat på sedan evigheter tillbaka och Juliet fick jag en instant crush på. Vi gick även för Berggren Studio förra veckan. Så himla trevligt. Stämningen på denna visning var precis som självaste Ida är – varm, gosig och helt underbar. Massa tjejer som inte såg likadana ut eller hade samma storlekar, massa kärlek och massa pepp. 

av Olof Grind för The Forumist

Här jobbade jag med den fantastiska Olof Grind för första gången. Jag hade träffat Olof genom gemensamma vänner och beundrade verkligen hans jobb, så när han hörde av sig och frågade om jag vill fotas för The Forumist förstår ni att mitt hjärta slog ett extraslag. Det är otroligt att jag omges av så kreativa och talangfulla människor.

av Pauline Suzor för Make it Last

En plåtning med Mikaela som också bloggar här! Hjärtat. Tycker om Mikaela och Pauline så mycket. Och Make it Last också, för den delen. Denna plåtning är nog min absoluta favorit. Två grymma tjejer som gör så mycket gott i dessa kretsar. Tack för det.

Utöver dessa jobb har jag gjort en hel drös annat också. Jag har plåtats med Sara en gång, vilket var en upplevelse jag bär med mig hela livet. Det mest kommersiella jag har gjort var mitt jobb för IKEA i vintras/våras. Det var också skoj, men det roligaste är de små och intima jobben. Jag har en väldigt stor plåtning som börjar närma sig och sedan lite jobb hit och dit närmsta veckorna som ska bli hiiiiiimla kul. Det viktigaste för mig är att alltid få äga min kropp och få vara Nora. Jag tänker liksom inte gå in och vara en modell, jag vill vara där för att jag är jag och inget annat. Det har gjort mycket för hur jag ser på mig själv. Jag har lärt mig att stå på mig, att tjata, att visa att jag vet vilket extremt högt värde jag har. Stundvis och de gånger jag castats för riktigt stora jobb och inte fått dem har jag kunnat bli lite knäckt, det är liksom jobbigt för att under de tillfällena är det ens utseende som ratas på något sätt. Lyckligtvis vet ju jag hur smashing jag är, så numera rycker jag mest på axlarna och fortsätter ta snygga selfies, hehe. Allt detta har skett på 1 ynka år, jag är under ständig utveckling. Hoppas ni vill joina lilla mig. Hoppas tisdagen blir dunderbra. x

Hållbarhet med Tradera Trend

I torsdags fick jag möjligheten att vara med och delta på en pressfrukost för Tradera Trend och Doktor Bahareh Zamini. Tradera har tillsammans med Avfall Sverige gjort en undersökning som visar att fler och fler människor faktiskt handlar mer på second hand. Jag tror att de flesta som följt mig på Instagram eller känner mig på något plan vet om att jag förespråkar ”köp inte nya kläder, det finns så mycket som fortfarande kan användas och vill köpas”-mantrat. Alltid. Kan bli irriterad på vänner och familj som konsumerar massa nytt och jag har nog ändå lyckats leda människor ett steg i rätt riktning i mina dagar. Hur som helst. Jag tyckte det var så himla intressant och hade gärna suttit där i 2 timmar minst och hört om hur vi människor klantat oss men att, hör och häpna, VI KAN VÄNDA PÅ DET!

På plats fanns även Make it Last som kombinerar mode och hållbarhet, de har ett öga för det där. Så utöver att få höra mycket viktig statistik och synvinklar fick vi också ta del av lite av höstens trender med second hand som en liten utgångspunkt.

Bilderna i detta inlägg: http://makeitlast.se/2017/09/04/make-it-last-teamed-up-with-tradera-for-a-second-collection/

Jag vill nog gärna lyfta det som har gått framåt rent hållbarhetsmässigt och försöka ge lite pepp till att ta till sig av att någonting faktiskt händer när människor tänker till. Bland annat fick jag veta att 4 400 second hand plagg får ett nytt hem varje dag tack vare Tradera. Så! Himla! Bra! Doktor Bahare Zamini informerade oss även om att återbruk av kläder minskar miljöpåverkan med hela 50%. 70% av ett klädesplagg miljöpåverkan ligger i just produktionsfasen*, så ni förstår nog då hur illa det är att det massproduceras kläder som vi människor nöjt köper.  Så ofantligt stort och viktigt att veta hur ens konsumtion påverkar miljö och människor.

Jag tänkte knåpa ihop ett inlägg med mina egna second hand-favoriter i veckan för att boosta detta tänk ännu mer. Och jag blev så taggad på att ge mig ut och hitta mig några höst-babies!

 * Siffrorna är från Tradera och Avfall Sveriges undersökning från juni 2017.